Kärt återseende
Visst har vi varit lite spända över att flytta tillbaka till Vientiane. Vi trivdes ju så bra förra gången. Kan det verkligen bli lika bra igen? Vi trodde nog att vi var väl förberedda på omställningen. Men oj, vad vilsna vi känner oss! Mycket är sig likt, visst. Samma röriga trafik (om än mycket intensivare), alla vänliga leenden, den fuktigt omslutande värmen.... Vi hittar i stan och vet hur man får tag på både vatten, hammare och bredbandsabonemang. Men vi hade glömt att kontrasten mellan "lagom-Sverige" och Laos är så total. Ena stunden är vi helt frustrerade över att det mesta tar sån tid och är allmänt oorganiserat. Nästa stund är vi lyckliga över att vara här och att allt på något sätt verkar ordna sig.

Igår svängde vi förbi vårt gamla hus. Fälten på andra sidan gatan hade förvandlats till byggarbetsplats. Nya fina hus dyker upp överallt. Men kossorna lunkade fortfarande förbi på gatan och precis som vi trodde satt Hannas kompisar Minoi och Dai utanför sitt lilla hus. Oj, vad glada de blev att träffa Hanna igen! De började genast leka och skratta som för två år sen. Minoi jobbade nu i husets lilla affär. En sån där typisk laoaffär som finns överallt och som bara säljer läsk och små märkliga snacks. Vi ville så gärna köpa lite av dem för att sponsra businessen, men lyckades inte göra av med mer än 10 000 kip (mindre än 10 kr).