Nyårsresa till Vietnam
Vi har dragit oss lite för att åka på långresa i bil med barnen. Dels tröttnar de rätt snabbt på att sitta still, dels tar det sån tid att resa i Laos på dåliga vägar med rörig trafik. Men nu när Sara hunnit bli två och ett halvt tyckte vi det var dags. Och vi måste ju passa på när vi har rymlig buss!



Med mormor, morfar, morbror, fotbollar, dvd-spelare o nintendospel inpackade körde vi från Vientiane tidigt på morgonen. Målet var att hinna fram till Konglor Caves innan det blev mörkt, för i mörker vill man helst inte köra här. Många kör helt utan lyse, kanske med några för många Beerlao under västen och vattenbufflarna har så dåliga reflexer. Morbror Klas hade födelsedag och spanade ivrigt efter glasskiosker. Vi skrattade lite rått åt honom, för det är inte så tätt mellan glasskioskerna på laotiska landsbygden precis :-) Men god nudelsoppa kunde vi hitta utmed vägen.

Några timmars körning söderut, när man når Hinboun District, börjar bergen torna upp sig. Landskapet är rätt dramatiskt med klippiga bergskammar. Man möter inte så många andra trafikanter här. De enda vi mötte var två äldre damer. De kom på varsin motorcykel - från England! Tidigt nästa morgon var det dags för första äventyret. Att åka in i Konglor Caves, där Hinboun floden flyter 7 km rakt genom berget. Med pannlampor o flytvästar på susade vi fram i båtar i mörkret. En häftig upplevelse!



Nästa stopp var Savannakhet. En sömnig stad utmed Mekong som var administrativt centrum under franska kolonialtiden. Därav alla vackra, men bedagade, gamla franska hus och t o m en katolsk kyrka! Det finns även ett kasino (!) och ett dinosauriemuseum i stan (många fynd i trakten), men det sparar vi till en annan gång för nästa dag väntade en lång resa österut och över till Vietnam. Några mil före den vietnamesiska gränsen blev trafiken plötsligt lite snabbare och alla tutade som tokar. Tutar gör man sällan i Laos, så kontrasten blev rätt stor. Så blev det grönt, lummigt och regnigt. Lite nervösa var vi allt över gränsöverfarten. Att vi skulle få ta in bilen i Vietnam och att de skulle godkänna våra svenska körkort som Gunnar själv översatt på google translate (!) till vietnamesiska. Internationellt körkort gäller nämligen inte i Vietnam, utan bara inhemskt. Men vi var över gränsen på en timme och skulle försöka hinna ner från bergen innan det blev mörkt. Sen var det ju bara att susa fram på Highway 1 ner till Hue, så det skulle väl inte vara några problem att hitta utan vägkarta?! Ha, ha! För det första finns det inte några vägskyltar i den här delen av Vietnam. Varken med vägnummer eller ortsnamn. För det andra visade sig Highway vara långt värre och långsammare än vägarna i Laos. Dessutom fyllda av mopeder, mopeder o åter mopeder. Förutom de vanliga bufflarna och getterna då. Mycket trötta hittade vi sent fram till vårt fina hotell i Hue som ligger utmed Parfymfloden.



Puh, nu skulle vi inte åka bil på en hel dag. För nu var det dags för sightseeing i den gamla kejsarstaden. På 1800-talet lät kejsarfamiljen bygga en hel stadsdel till sig innanför ringmurar. Stora delar blev bombat av amerikanerna under kriget, men man har återställt mycket. Många saker i Vietnam påminner om grannlandet Laos, men det som slår en, förutom den kaotiska trafiken, är vilka otroliga affärsmän vietnameserna är. I Laos får man ofta väcka butiksägaren när man vill köpa nåt. I Vietnam blir man påhoppad direkt, och vill man köpa nåt så frågar de direkt om man ska ha två eller tre, eller om lilla mannen inte ska ha nåt också!



Så fortsätter vi söderut längs kusten. Vackert, så vackert, med de gröna risfälten, bergen och havet. Vi har nu passerat Ho Chi Minh-leden, men överallt påminns man om kriget genom alla gravplatser på kullarna utmed vägen. När vi passerat ett bergspass i Danang ska klimatet ändra på sig från det regniga, råa vinterklimatet i norr, till torrt, soligt strandväder. Men icke! När vi kommer fram till de långa sandstränderna i Hoi An är det samma regn och blåst som norröver. Vi behåller fleece-tröjorna på, spenderar dagarna med strandfotboll under skydd av kokospalmer, cykelturer utmed kusten och så går till skräddaren. Hoi An är känt för sina textilier och skräddare och här kan man få vad man vill uppsytt på nolltid till löjligt låga priser. Staden Hoi An är en gammal handelsstad med portugisisk, kinesisk, japansk och vietnamesisk arkitektur. Numera tillhör stan ett av Unescos världsarv och är en idyllisk liten ort att strosa omkring i utmed floden. Förutom textilier, finns här keramik och smycken. Och så den goda maten! Inte alls så stark som det thailändska och laotiska köket, men härligt smaksatt med t ex citrongräs och vitlök. Många skaldjur, grillade fiskar och färska vårrullar blev det...





Inte långt från Hoi An ligger My Son, en ruinstad från kungariket Champa. My Son var religiöst och intellektuellt centrum i kungariket och troligtvis även gravplats för kungarna. Härlig känsla att strosa runt bland ruinerna som ligger i en dal ute i djungeln. Sen räckte det med bil tyckte kvinnor och barn, så vi tog flyget hem till Vientiane medan Gunnar och morfar i stort streckkörde bilen hem på två dagar.